.

Att vara halvsjuk kan vara riktigt jobbigt, men det har varigt ett jätte bra tillfälle att se på hästfilmerna jag fick låna av Diana! Hovvård och Rörelse utan gränser hade jag redan sett men sedan hittade jag en jätte intressant film, Long reinings.

Long reinings - långa tyglar går, för mig, ut på att rida hästen utan att lägga sig i lika mycket. Man står på marken, strax bredvid korset med tyglar i handen. Hästen ska vara självständig men kontrolerad och får jobba utan ryttare eller kusk. 

Där fungerar nog människan anorlunda än på ryggen eller i vagnen. Hästen får inte lika mycket stöd ifrån människan, varken i munnen, skänklar eller liknande. Här fungerar människan mer som en guide. Man ska ha slaka tyglar till dess att hästen är så pass utbildad att den kan klara det utan. Allt behöver inte vara perfekt i början säger Piet Bakker som har gjort filmen. Jag fick blicken av honom som en riktig hästkarl, utan hårda nypor och den barska attityden många gamla hästmänniskor kan ha. 

Jag citerar på svenska:

"Allt du behöver är ett träns, tyglar, spö och en liten burk i midjan med hästgodis i.   ...

Och en häst! Du måste ha en häst! Annars ser det säkert konstigt ut när du tränar!"

En riktigt go gubbe som tog upp hans synsätt på hästgodis, spanska ridskolan och allt inom långa tyglar.

Det är jätte roligt att höra honom prata samtidigt som man ser händelseförloppet gå. I bild fick man se en hästs första lektion och den förstod inte mycket.

"Och då kommer hästen säga:

-Det här går ju inte! men då är det bara att man visar den med tygeln att det här går visst!"

Och det är härligt att se att i början behöver inte allt vara perfekt. De behöver inte gå i form och trampa under sig, de ska bara förstå och kunna utföra det själv. När det väl är bra på det höjer man sina krav.

I filmen hade han kommit så långt med sin hingst så han gjorde både levad och kaprioll. 

I helgen ska jag hem och då kommer shettisen få pröva på lite långa tyglar!!!